Att det inte skulle bli ett blått pojkrum stod klart från start. Lille-man ska ju, under inga som helst omständigheter, växa upp i en blå värld bara för att han är pojke. Men så ärvde vi två små blå barnstolar och kom på att det fanns en gammal trasmatta i källaren som passade perfekt till stolarna. Sen hittade vi tyget med träden på IKEA och det var ju visserligen lite blått men också grönt och passade ju så bra till både stolarna och mattan. Dessutom så var ju leksakerna i alla möjliga färger så särskilt blått kändes ju inte rummet, tyckte jag.
Tills den dag min bror kom på besök och uttryckte något i stil med att detta verkligen var ett klassiskt pojkrum. Det var ju som att svära i kyrkan! Den värsta förolämpningen man kan ge till en genusmedveten förälder och dennes barnkammare. Vad göra? Inte gripas av panik. Jag ville inte heller slänga ut varken stolarna, mattan eller tyget så den enda utvägen var ju att låta en annan, betydligt mer könsneutral färg, få ta plats i rummet. Sagt och gjort. Det fick bli en gul fondvägg, under förevändningen att den ger lite värme till rummet, och lite färgglada vimplar.
Så frågan är nu, har det lyckats rädda rummet från dess blåa öde? Inte är väl detta ett typiskt pojkrum, eller!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar